Tove Janssonin "aikuistenlaulut"

Psykofnattvisan

Jag ser och ser och vart jag ser
symbolerna blir fler och fler.
Jag sjunker ner i depression
i tendentiös apperception.
Min exhibitionism är släckt
jag är ett aggressivt objekt.
Min gamla undergångstendens
i manodepressiv frekvens
jag dominerar med affekt!
Förresten är jag helt pinal
och av en mymlomanosk släkt...
Nu blev ni väl förskräckt?!

Ta bort era symboler
för de ger mig psykofnatt
jag kan inte se en stege
jag kan inte se en hatt
min libido blir förstorad
när jag tänkar på ett hus
och jag tycker det är ruskigt
när man visar mej en mus!
O slipsar, bössor, trappor o fasansfulla värld
Jag darrar fär en väska, jag skakar för ett svärd!
O burkar, paraplyer, och hammare, staket
och skamlösa små lådor är det hemskaste jag vet!
Jag kan inte ens sublimera
det är bara eländigt strunt
för allting som inte är avlångt
är ovedersägligen runt!

Jag ser och ser och vart jag ser
symbolerna blir fler och fler
jag ser på er och blir kausal
qvadriekvalt paroxysmal
mer narnissistisk dominant
(den fick jag av min egen tant)
Ta hit mitt oidipus-dressat
och sluta med ert gamla tjat
om rgressionens variant!
Jag perkurerar mej dualt
med infantil instans - haha!
jag ber - dra in er svans!

Ta bort era symboler
för de ger mig psykofnatt
jag kan inte se en stege
jag kan inte se en hatt
min libido blir förstorad
när jag tänkar på ett hus
och jag tycker det är ruskigt
när man visar mej en mus!
O slipsar, bössor, trappor o fasansfulla värld
Jag darrar fär en väska, jag skakar för ett svärd!
O burkar, paraplyer, och hammare, staket
och skamlösa små lådor är det hemskaste jag vet!
Jag kan inte ens sublimera
det är bara eländigt strunt
för allting som inte är avlångt
är ovedersägligen runt!

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro


Psykomania

Katson ja katson, minne tahansa katsonkin,
näen aina vain enemmän symboleja.
Vajoan depressioon,
tarkoituksellisiin mielleyhtymiin...
Ekshibitionismini on sammunut.
Olen aggressiivinen objekti.
Vanha itsetuhoisuustendenssi,
maanisdepressiivisyysfrekvenssi.
Minulla affektit dominoivat.
Muuten olen täysin spinaalinen,
hypnomaanista sukua.
Nyt te varmaan kauhistuitte!

Viekää pois symbolinne,
ne tekevät minut psykodilleksi.
En voi katsoa tikkaita,
en voi katsoa hattua.
Libidoni paisuu, kun ajattelen taloa.
On kamalaa, kun joku näyttää pimppiä.
Solmiot, pyssyt, portaat... Oi kammottava maailma!
Pelkään laukkua, tärisen kun näen miekan.
Purkit, sateenvarjot, vasarat, aidanseipäät...
Hävyttömät pikku rasiat ovat kamalinta mitä tiedän.
En pysty edes sublimoimaan,
se on silkkaa pötyä.
Kaikki mikä ei ole pitkulaista,
on kiistamattomasti pyöreää.

Katson ja katson, minne tahansa katsonkin,
näen aina vain enemmän symboleja.
Katson teitä ja muun kausaaliseksi,
kvadriekvaaliseksi, pareksysmaaliseksi.
Narsistisen dominoivan geenin
sain omalta tädiltäni.
Antakaa minun pitää oidipuskompleksini.
Lopettakaa nalkutus regresson variantista.
Jakaudun kahdeksi,
infantiilin bisarriksi, hahaa!
Pyydän teitä:
piilottakaa häntänne!

Viekää pois symbolinne,
ne tekevät minut psykodilleksi.
En voi katsoa tikkaita,
en voi katsoa hattua.
Libidoni paisuu, kun ajattelen taloa.
On kamalaa, kun joku näyttää pimppiä.
Solmiot, pyssyt, portaat... Oi kammottava maailma!
Pelkään laukkua, tärisen kun näen miekan.
Purkit, sateenvarjot, vasarat, aidanseipäät...
Hävyttömät pikku rasiat ovat kamalinta mitä tiedän.
En pysty edes sublimoimaan,
se on silkkaa pötyä.
Kaikki mikä ei ole pitkulaista,
on kiistamattomasti pyöreää.

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro
Suom. Marjukka Eronen


Skrämd spökvisa

Jag är ett litet spöke i spökeriets skrå
en del av oss är vita och andra midnattsblå
en del är transparenta och andra bara ben
en rök, en suck, en viskning i månens kalla sken.
Man möter en kollega och båda hoppar till
ens transparenta hjärta slår volter och står still
- voj voj vad vi blir rädda för varann...
(Det är som det skall vara men säj mig snälla ni
hur kan ett äkta spöke bli så skrämt för spökeri?)

Det fanns en gång en flicka, vi talade om allt
jag lugnade mig mycket och det blev mindre kallt
jag kände mig så modig tills första grälet kom
hon trodde inte på mig och tyckte hämt tvärtom
Sen blev det hela artigt, och tyst, med lång distans.
Vi började med tv och bio - eller dans
- voj voj vad vi var rädda för varann...
(De är som det ska vara men säj om ni kan
varför är vi så väldigt rädda för varann?)

Sen flyttade jag plötligt och kröp ut ur allt detdär
och blev som sagt ett spöke i en annan hemisfär
jag skramlade med kedjor, jag suckade och tjöt
men jag kände mig i alla fal som samma gamla nöt.
Jag vill ju inte skrämmas, det är en ynklig hämnd
och alltihop gör bara att jag själv blir mera skrämd...
- jag har alltid varit så hemkst rädd för spöken...
Vad tycker ni därute, har ni känt samma sak
när det regnar på ert tak?

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro


Konstberiderskan

Och jad rider i rött på min sparkande häst
jag är cirkus och färger, förlösande fest,
jag är sammet, paljetter och plymemas svaj
Men ni sitter där snällt i er vardagskavaj
Jag är spiran på torner och ni, ni är grunden,
ni som bygger för livet och inte för stunden
de vägar och broar och hus vi behöver,
de vägar och broar som jag flyger över...
Jag färdas beständigt, står alltid på glänt
för farliga tankar ni någongång känt

Men så släcker arenan sitt ljus
och publiken går hem
och jag undrar med den:
att vad är väl en häst mot ett huss...

Min musik gick sin väg och galoppen tog slut
och det strålande gnistrande granna bars ut,
min arena är tom, det finns ingenting kvar
utom någon som mindes hur vackert det var.

Ställ upp ert tält för natten, ni som inte bor i hus
kryp in i era drömmar och släck ert skrämda ljus
den farligt klara dagen är alldeles för lång
det är för starka människor som bygger i betong
men aldrig borde glömma en mycket viktig sak:
att vilda fåglar bygger sitt bo på deras tak!

När gälla fanfarer jag rider förbi
är jag allt som ni nångång har drömt om att bli
och ert stoltaste tron och er hemliga skam
och den längtan som aldrig fick kraft att nå fram.
Jag är ständigt förlorad, jag är Eurydike
som Orfeus söker och locker och sviker.
Den härliga vägen till världarnas ände
där stegen blev trötta och vandraren vände
och drömmar av dimma och drömmar av stål
och väldiga byggen med himlen som mål...

Men så släcker arenan sitt ljus
och publiken går hem
och jag undrar med dem:
att vad är väl en häst mot ett hus...

Min musik gick sin väg och galoppen tog slut
och det strålande gnistrande granna bars ut,
min arena är tom, det finns ingenting kvar
utom någon som mindes hur vackert det var.

Ställ upp ert tält för natten, ni som inte bor i hus
kryp in i era drömmar och släck ert skrämda ljus
den farligt klara dagen är alldeles för lång
det är för starka människor som bygger i betong
men aldrig borde glömma en mycket viktig sak:
att vilda fåglar bygger sitt bo på deras tak!

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro


Taitoratsastajatar (ensimmäinen säkeistö + kertosäkeistö)

Näin ratsastan säihkyvällä ratsulla,
Olen sirkus, olen värejä, juhlan riemua,
samettia, paljetteja, keinuvia plyymejä -
ja te istutte siellä kiltisti arkiharmaissanne -
Olen tornin huippu, te olette sen kivijalka,
te, jotka ette rakenna hetkeä, vaan elämää varten
teitä ja siltoja ja taloja, joita me tarvitsemme,
teitä ja siltoja ja taloja, joiden ylitse lennän...
Teen taivalta lakkaamatta, aina alttiina sill kaikelle
vaaralliselle, mitä te kerran ajattelitte ja tunsitte -

Mutta sitten sammuvat areenan valot -
ja yleisö menee kotiin
ja heidän laillaan minä pohdin:
mitä onkaan hevonen taloon verrattuna...

Musiikki häipyi, laukkani päättyi,
kaikki kimallus, säihke, väriloisto on poissa -
areena on tyhjä, mitään ei jäänyt -
vain joku jossakin muistaa, miten kaunista se olikaan -

Yö tulee, pystyttäkää telttanne te, jotka ette asu taloissa,
ryömikää uniinne ja sammattukaa säikkyvä valonne,
päivä on vaarallisen kirkas ja aivan liian pitkä,
se kuuluu vahvoille, niille, jotka rakentavat betonista -
mutta heidän ei koskaan tule unohtaa yhtä hyvin tärkeää asiaa:
että villit linnut rakentavat pesänsä heidän talojensa katoille.

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro
Suom. Juhani Siltanen


Taitoratsastajar

Ratsastan punaisissani hevoseni selässä.
Olen sirkus, värit ja vapaus.
Olen sametti, paljetit, keinuvat sulat.
Te istutte siellä siivosti arkipuvuissanne.
Minä olen torninhuippu, ja te olette maa.
Te rakennatte elämää, ette hetkeä varten.
Teitä, siltoja, taloja, joita me tarvitsemme.
Teitä, siltoja, taloja, joiden yli minä lennän.
Matkaan lakkaamatta, aina mieli avoinna
vaarallisille ajatuksille, joita tekin toisinaan mietitte.

Mutta sitten areenan valot sammuvat.
Yleisö lähtee kotiin.
Minä mietin sen lailla:
mitä on hevonen taloon verrattuna?

Musiikkini vaimeni, lakkasi laukka.
Välkkyvä komeus kannetaan ulos.
Areena on autio, mitään ei ole jäljellä.
Joku vain muistaa, miten kaunista äsken oli.

Pystyttäkää telttanne yöksi, te jotka ette asu talossa.
Ryömikää uniinne, sammuttakaa säikyt valonne.
Vaarallisen kirkas päivä on aivan liian pitkä.
Se on tarkoitettu vahvoille, jotka rakentavat betonista.
He eivät saisi unohtaa tärkeää asiaa.
Villit linnut rakentavat pesänsä heidän katoilleen.

Kun ratsastan ohi fanfaarien raikuessa, olen teidän unelmanne.
Teidän uljain torninne, salainen häpeänne.
Kaipuu, joka ei koskaan saanut voimaa nousta lentoon.
Matkaan lakkaamatta, olen Eurydike,
jota Orfeus etsii, houkuttelee, jonka hän pettää.
Ihmeen kaunis tie maailmoiden loppuun,
kun askeleet uupuivat ja kulkija kääntyi.
Näen unta sumusta ja teräksestä,
taivaaseen kurkottavista taloista.

Mutta sitten areenan valot sammuvat.
Yleisö lähtee kotiin.
Minä mietin sen lailla:
mitä on hevonen taloon verrattuna?

Musiikkini vaimeni, lakkasi laukka.
Välkkyvä komeus kannetaan ulos.
Areena on autio, mitään ei ole jäljellä.
Joku vain muistaa, miten kaunista äsken oli.

Pystyttäkää telttanne yöksi, te jotka ette asu talossa.
Ryömikää uniinne, sammuttakaa säikyt valonne.
Vaarallisen kirkas päivä on aivan liian pitkä.
Se on tarkoitettu vahvoille, jotka rakentavat betonista.
He eivät saisi unohtaa tärkeää asiaa.
Villit linnut rakentavat pesänsä heidän katoilleen.

San. Tove Jansson
Säv. Erna Tauro
Suom. Marjukka Eronen


Silja Line Blues (katkelma)

Jag reser nog tillbaka
jag kan inte låta bli
jag vill gärna tro på
att jag är fullkomligt fri.
Så mellan våra länder går båten i en ström
och vi köper oss en ny biljett för priset av en dröm
så reser vi förbi varann i nordanvidens sus
forever singing Silja Line Blues.

San. Tove Jansson
Säv. Anders Johnny Ekdahl


Silja Line Blues (katkelma)

Matkustan varmasti takaisin
en voi muutakaan
haluaisin mieluusti uskoa
olevani täydellisen apaa.
Niin näiden maiden välillä ui laivoja virtanaan
ja taas me ostamme lipun, ja maksuksi annamme unelman
ja pohjatuulen suhistessa matkaamme ohi toistemme
forever singing Silja Line Blues.

San. Tove Jansson
Säv. Anders Johnny Ekdahl
Suom. Juhani Siltanen

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti